Anteckningar gjorda av Birgitta Slite-Holmgren efter intervju med
Hans Aldstam den 25 mars 2010 i hans och Eva Drewsens hem på Holmgårdsvägen 6 i Norra Ängby.
Hasse bodde redan som liten i huset han och Eva nu bebor. Han har som vuxen också bott en tid på Buréusvägen. Byggherre på Holmgårdsvägen var en släkting, som överlät sitt hus till Hasses föräldrar. Huset är en trivsam tillbyggd femma från 1938 som ger utrymme för parets intressen: musik och motordrivet.
Född 1943 har Hasse inga egna minnen från tiden för andra världskriget utan beskriver en gemenskap präglad av goda framtidsdrömmar och sammanhållning mellan familjerna på gatan. Endast vissa fäder var inkallade och alla mammor – utom Hasses – var hemmafruar. Tillvaron var trygg med två inkomster. Trygg också på det viset att man aldrig behövde låsa omkring sig för att stänga något bus ute. Det var lugnt här ute i Ängby med skogen inpå knutarna vid Islandstorget. Sta’n tog slut här innan Blackeberg och de andra förorterna byggdes. Med de byggena försvann också de rikbärande svamp- och blåbärsskogarna. Och i början tyvärr också tvätt som hängde ute på tork...
Att Hasse och hans tre år äldre syster var s k nyckelbarn betydde inte alls något negativt. Mamma arbetade i Ängby och fanns nära till hands och i alla husen omkring fanns hemmafruarna. Mamma arbetade bl a i Textilkonsum vid Ängby Torg, där Hasse minns att hon sålde ”frukläder” och vid Färjestadsvägen. Dvs hon fanns inom lille Hasses värld som rymdes inom trakten mellan Islandstorget, slottet, skolan och Ängbyplan/Färjestadsvägen. Första tiden rullade han runt på trehjulingen bl a till dagiset, som då kallades för Kindergarten, vid Ängbyplan och leddes av fru Benedicks.
Holmgårdsvägen är en enligt Norra Ängby-mått bred gata, där det rymts mycket lekande. Gatan hade i Hasses barndom grus/sandbeläggning. Så minns han att de flesta gatorna i Ängby en gång såg ut. Väghållare skrapade av och jämnade till gruset då och då.
De vuxna var väl sammansvetsade i Holmgårdsgänget som
umgicks i många år. För att alla skulle rymmas höll man till i garagen. Man hade en egen skylt, egen medlemsnål och till och med fina priser. Hasse äger än sin pappas tennvas med inskriptionen Holmgårdsgänget, III pris, 1943. Prestationen är glömd, men priset finns kvar.
När Hasse skulle gå till Norra Ängby Skola gjorde han det tillsammans med sina fem klasskamrater på gatan. Man möttes uppe vid Dybecksvägen och travade tryggt iväg - bilarna var få. Längre upp i klasserna var det inte alla som travade iväg alla dagar – en del valde kanske något mer spännande än skolan som t ex gäddor vid ångbåtsbryggan i Mälaren.
Fröken hette Svea Ekman. Var morgon inleddes med psalmsång. Magister Erik Mansnérus tog sig an en litet äldre Hasse, som gärna hellre ville vara hemma och meka med sitt hembygge till moppe istället för att gå till skolan. Snälle överläraren Sternbeck tillät Hasse ta moppen till skolslöjden. Överlärarens ställföreträdare hette Cedvallson. Hasse minns musiklärararinnan Kullin och att det fanns en god berättare i en lärare som hette Lindberg och att Fru Ceder i skolköket var mycket snäll och vänligt stod ut med en del bus. Bl a upptäcktes att eleverna låsts ute från skolköket, men det var inte så allvarligt, eftersom de låg osynliga uppe på skåpen…
En annan lärarinna hade en Lloyd och den bilen tyckte grabbarna, när de kommit högre upp i klasserna, var litet löjlig, varför den helt sonika genom gungning lyftes upp på trottoaren då och då.
Till nöjena hörde skridskoåkning antingen på Ängby IP eller i lekparken, den som senare blev Björkan. Man åkte på pjäxor på vilka man spänt på metallskär.
Det hände också att man cyklade till Bromma flygplats för att titta på flygplan. När familjen fick besök, tog man gärna en sväng i Opeln för att visa sina gäster flygplatsen.
De flesta, som bodde i Ängby, hörde ända hem hur planen varmkördes under vintrarna. Det var i övrigt rätt tyst, så ljudet gick långt. Hasse kom senare i livet att bl a arbeta med landningssystem på Bromma.
När Hasse var omkring tio år cyklade han och hans kamrater för att se ett flygplan som störtat ungefär där gården och ridstallet en gång var på Vattenfalls tomt i Råcksta. Planet, som Hasse tror var engelskt, hade nödlandat mot ett stenblock över Bergslagsvägen. Piloten och styrmannen dog. Hasse tror det var som en DC3:a eller eventuellt ett större plan.
Simskolan fanns vid Ängbybadet, där Bad-Pelle, barnens vän, var simlärare i sanden, där han började med torrsim och sedan följde sina elever genom alla simborgarmärken. Det gick också att följa med en buss från Runstensplan till Kaananbadet. Där fick barnen mjölk i en plåtmugg med handtag och två solbullar.
Till nöjen räknas spårvagnarna vid Islandstorget, där linje 11 vände. De inbjöd till milt ”sattyg” i form av knallpulver bl a. Det dröjde innan Hasse for in till sta’n ensam. Dit for man med de vuxna. Han minns väl när tunnelbanan kom 1952. Dess spår kom att ligga högre upp. Elvan gick längs med Bergslagsvägen.
Det fanns en tid, då Änby Slott inte stod så högt i kurs som nu. Förfallet hade drabbat det efter att det varit ”utlånat” till försvaret under kriget. Slottets dragningskraft på grabbarna var därför stor och gick inte att motstå. De plockade helt sonika bort fönsterluckor och tog sig genom den mörka byggnaden ända upp på dess tak. Tur att man på den tiden inte kände till Madickens hyss! Pappa såg tilltaget från Holmgårdsvägen och var arg. Det gick att ta sig under grunden på Fatburen intill slottet också. Det var bara att pilla bort brädor och vips var man inne. Ett annat tillhåll blev den s k Scoutkåken vid gravarna intill slottet. Underifrån gick man in här med. Här krävdes dock lösenord och kunskaper i ett hemligt språk…
Barnen fascinerades av mannen i huset Ruriksvägen/Dybecksvägen. På grund av sin klädsel kallades han Badbyxjulle. Det är svårt att förbigå honom, när man beskriver livet i den är delen av Norra Ängby. Enligt de omkringboende var han både juristutbildad och språkkunnig. Han var ofta upprymd och trivdes troligen ibland med att berätta ett och annat för barnen omkring honom. Ibland tröttnade han förstås och jagade bort dem, i synnerhet som de säkert retade honom. Han hade sin säng och en badbåt på taket av huset. Inuti huset fanns en mängd spännande saker, bl a kullager i travar som var ordnade i gångar. Hasse tror att han hade någon typ av rörelse, ev hette hans firma Firma Allt bäst. Det går många historier, men de ska inte berättas här. Här räcker det att säga att han nog oroade en del men att han säkert själv också hade en orolig själ.
Hasse minns att Dahlskogs sybehör, Kronlaxenbutiken med rinnande kallvatten på fönstret och frisör Lindblom fanns vid Färjestadsvägen i hans barndom. Lindblom klippte inte bara snyggt utan det hände att han, så kändes det, klippte pojkarna rena från hår.
”Räven” Andersson hade järnaffären vid Ängby Torg. Tobaks- och godisaffären där kallade barnen för Cigarrlusen.
Vid Ängbyplan fotograferades man med slipsen på hos Bergne/Reijbrandt, som hade ateljé i lokal som vette mot Vultejusvägen i bions/Filadelfias/Stefansskolans (SISABs) byggnad på Tegnebyvägen.
Hasse har ett rikt fotografiskt material från sin barndom på Holmgårdsvägen. Kulturmiljögruppen har fått kopior av en del av det. Där syns bl a trädgården, som enligt tidens sed var prydligt välskött. Där fanns äpplena Transparent Blanche, Åkerö och Oranie, plommon, Askerhallon, skuggmoreller, svarta vinbär och krusbär. Man odlade potatis. Det fanns spaljé och syrenberså liksom vildvin och schersmin samt grusade gångar.
Hasse upplevde under sin uppväxt att det var en tydlig klassgräns mellan Norra och Södra Ängby. Idag går det eventuellt snarare en gräns mellan Blackeberg och de bägge ängbysamhällena.
Farfar hade en Victoria. Med konfirmationen 1958 kom en moppe till Hasse, en
Victoria Avanti. Den kördes in i tvåhundra mil innan den trimmades till Pappas förargelse (inför sonen) och stolthet (inför grannarna), sedan han själv testat den på Bergslagsvägen.
År 1959 besöktes Norra Ängby av drottning Elisabeth av England. Trädgårdsstadsidén har till del sina rötter i England och därför kom hon för att titta på ett hus, där en av Hasses kompisar Hasse Larsson bodde. Hans pappa var målarmästare.
Och så blev Hasse över femton år och då ”började ett nytt liv”.
Senast uppdaterad 26 mars 2013
__________________