Uppvärmning, ventilation, isolering och fukt.
”Badrum eller inte badrum? Jag har inte gått in på sådana detaljer. Jag anser att ett badrum är aningen för dyrt. Badandet ska ske i grovköket. I grovköket ska finnas en tvättbalja med lock i vilken familjemedlemmarna kan bada. Locket ska kunna användas som köksbord. På detta vis kan i varje hus skapas en billig badmöjlighet. Naturligtvis vore det möjligt att installera ett handfat i övervåningens hall, så att man kan tvätta sig där med varmt och kallt vatten.”[1]
Så skrev Adolf Loos i Wien vid tiden då planerna för bebyggelsen i Norra Ängby började ta form. Liknande funderingar och överväganden har säkert ältats hos arkitekten för Ängbys småstugor Edvin Engström och hans medarbetare. Hur skulle man åstadkomma överkomliga hus, som ändå var anpassade efter dåtidens komfortkrav? Och mer än så: Hur skulle husen och deras omgivning möta den sextioåriga framtid man skrev tomträttsavtal för?
Småstugorna i Norra Ängby kan till form och funktion härledas från den svenska enkelstugan med skorsten i mitten och rumssamband som gör en rundgång runt skorstenen möjlig. Detta underlättar en anpassning av planlösningen och de tekniska funktionerna för dagens behov. Småstugan i sin ursprungliga form var väl genomtänkt när det gäller uppvärmning, ventilation och isolering. När man idag om- eller tillbygger dessa hus är det därför av stor vikt att man gör detta med, och inte mot husens grundidé. Det finns allt för många fall där man t ex genom ett enkelt ingrepp i uppvärmningssystemet rubbat denna balans.
För många familjer som kom från trånga förhållanden i innerstanden med kakelugnar, vedspis och dass på gården måste det ha känts som ett stort lyft att flytta till en småstuga med centralvärme, WC eller t o m badrum. Stockholms Gasverk försåg husen med gas för matlagning och kocks för uppvärmning. El sörjde för belysning och husen var anslutna till rikstelefonnätet. Alla hus hade kommunalt vatten och avlopp. Också ventilationen var genomtänkt. Skorstenen är byggt av block med en rökkanal i mitten och fyra ventilationskanaler runt denna. I WC eller badrum, kök, tvättstuga och korridor finns det spjäll till dessa ventilationskanaler.
Under eldningssäsongen, när skorstenen är varm stiger luften i ventilations-kanalerna och suger ut luften från huset. I sovrummen finns reglerbara springventiler under fönstren där friskluften släpps in. Denna självdragsprincip gör att den renaste luften finns i sovrummen, medan skämd luft sugs ut från toalett och kök. Sommartid, när skorstenen var kall öppnade husmor fönstren för att vädra ut huset.
Idag ser förutsättningarna i det flesta hus helt annorlunda ut. Pannan har ersatts av en elpatron eller bergvärme och hemmafrun tillhör historien. I köket har man säkert för länge sedan installerat köksfläkt. Man har då kanske märkt att denna också suger luften genom ventilationskanalen in till toaletten, och från toaletten ut i hallen, och att ett öppet WC-fönster gör saken bara värre. Raskt införskaffas en paxfläkt som suger ut de oönskade odörerna – men också kökslukten, när köksfläkten är avstängt. Och när man kommer hem på kvällen märker man att inomhusluften är densamma som på morgonen, såvida man inte bor i ett tvåvåningshus, där den dåliga luften har stigit till övervåningen. Termikprincipen (jämför varmluftsballong) som från början ingick i systemet har nu blivit till skada för huset. Luften sugs inte längre ut utan trycks ut vid husets högsta punkt. Detta sker inte bara i badrum och eventuella ventiler i sovrummen, utan också genom otätheter i vindsbjälklaget med fukt i isolation och mögel som följd. Vad ska man göra nu?
Exemplet ovan visar att det kan verka enkelt att ringa en installatör eller byggare för en liten ändring i huset, men att det förmodligen krävs att man ser sambanden i hela huset först, och att detta kanske kräver sakkunskap från en arkitekt eller byggnadsingenjör.
En minimal kontinuerlig mekanisk ventilation som suger ut frånluften från våtutrymmen och kök genom en av kanalerna i skorstensstocken kan vara lösningen. (Tyst fläkt klassad för kontinuerlig drift.) Därmed återskapar man den långsamma luftström i rätt riktning som när huset var nytt. Jag vill kalla detta VIRTUELL SJÄLVDRAG. Naturligtvis ska man också se till att luften kommer in i huset där den ska komma in. Gör man en större ombyggnad av huset kan det vara värt att återvinna värmen i frånluften. Men detta kan eventuellt kräva kanaler för både till- och frånluft.
Som nämnt tidigare är småstugorna i Ängby rejält byggda och har överlevt årtionden till invånarnas belåtenhet. Husen har dock en svaghet. Med dagens ögon sett är de undermåligt isolerade. De byggdes innan de stränga krigsvintrarna, innan sjuttiotalets energikris och innan dagens skenande energipriser. Dagens komfortkrav kan säkert också tillgodoses med husen i originalskick, men till en hög kostnad.
Att tilläggsisolera ger en hel komplex av nya problem att bemästra och avråds därför bestämt av många experter. Frånsett att isolera källarytterväggen under mark, eller att tilläggsisolera vindsbjälklaget är andra sätt problematiska framförallt ur estetisk synpunkt.
När småstugorna byggdes användes källarna inte som bostadsrum. Förutom badrum, pannrum, matkällare och i vissa hus WC fanns där ”det som oegentligt benämns garaget”. Att man redan i början av trettiotalet förutsåg en framtid, där alla har bil bekräftar hur visionära planerarna var. Att det kom ett världskrig emellan och att de inte visste att dagens bilar inte behöver stå inne på vintern kan man inte lasta dem för.
Idag vill man kunna värma upp och nyttja källaren som husets övriga rum. Många källare har därför isolerats på insidan, vilket är problematiskt med fukt, mögel och lukt som följd. För att förstå hur dessa problem uppstår krävs det insikt i komplexa byggnadsfysikaliska förlopp. Det räcker därför inte med ett varv till brädgården och lite timellande för att åstadkomma ett tillfredställande resultat. Dessa åtgärder kräver en byggnadsingenjörs sakkunskap. Vid många Ängbystugor ser man stuprör som förlängts långt ut från fasaden för att man tror att fukten i källaren härrör från inträngande regnvatten, när den i själva verket ofta kommer inifrån, orsakad av felaktig invändig isolering.
Efter sjuttiotalets energikris, men innan Norra Ängby blev klassat som riksintresse tilläggsisolerades många småstugor på utsidan och husen fick nytt fasadmaterial i trä eller plåt. Detta gjordes med, mild uttryckt, skiftande omtanke om estetiska värden. Husens från början korta taksprång blev ännu kortare, fönstren som från början låg i fasadliv hamnade i nischer och mellan husets sockel och träfasaden uppstod ett fult språng.
Att flytta ut de befintliga fönstren är svår eftersom de är en integrerad del av väggblocken som husen är byggda av. Nya fönster, som i allt väsentligt ser ut som originalfönstren kan idag tillverkas av specialiserade Snickeriföretag. (Ändrat fönstersättning kräver bygglov!) När det gäller virkeskvalitet och utförande är originalfönstren från trettiotalet dock i en klass för sig. Har man ett hus som tilläggsisolerats på utsidan, såväl under mark som under ny träpanel, förorsakar naturligtvis en oisolerad sockel fortfarande en stor värmeförlust. Att isolera och putsa sockeln på utsidan får dock bara en godkänd entreprenör göra.
När man bestämmer sig för betydande byggnadstekniska ingrepp ska man vara medveten om, att våra hus inte bara är belägna i en av Stockholms mest attraktiva stadsdelar, utan också att dessa utgör en viktig del av Sveriges kulturarv, ett kulturarv som ska överleva kortlivade trender. Låt oss förvalta det så att Norra Ängby också i framtiden behåller sin attraktionskraft.
Christian Schlumpf ark SAR/MSA
[1] Adolf Loos, Ornament och brott – fyra texter om arkitektur, Vinga press 1985. Original: Trotzdem – Gesammelte Aufsätze 1900 - 1930[2]Boverkets krav för nybyggnad: ≤ 110 kWh per m2 och år inkl. hushållsel.
[3] P C Jersild: Fem hjärtan i en tändsticksask, Bonniers 1989
Senast uppdaterad 26 mars 2013
__________________