Anteckningar gjorda av Birgitta Slite-Holmgren efter intervju den 16 mars 2009 med Stina Leander, född Lundberg, Norra Ängby
Snögubbar på Bergslagsvägen!
Stina Leander, född Lundberg, tog emot mig den 16 mars 2009 i sitt hem på Åloppevägen där hon bott i alla sina dagar.
Stina föddes året efter att hennes föräldrar, Arvid som var målare, och Irma Lundberg, flyttat in i sitt nya egnahemsbygge och där har Stina alltid bott; först med bägge sina föräldrar, sedan nioårsåldern efter faderns bortgång 1942 – pappa Arvid omkom vid en cykelolycka på Tranebergsbron - ensam med sin mamma och senare i livet som gift med Stig (Stickan) Leander, som växt upp på Rökstensvägen. De träffades på Ängbygården, ungdomsgården på Tegnebyvägen.
Då som nu var det bostadsbrist, men de bestämde sig då för att bygga eget. Men småstugebyrån hade kravet att för att bygga fristående hus skulle man ha minst två barn eller vara TBC-sjuk. Ingenting stämde och att bygga radhus, som var så lyhörda, var för dem alldeles otänkbart. Mamma Irma skulle sälja huset, när Stina skulle gifta sig, så lösningen blev att Stina och Stig övertog huset på Åloppevägen. Paret gifte sig 1954 och fick två barn, Leif och Lena. Stig fick en onödig, för tidig död.
Huset är vitmålat, ett och ett halvtplanshus, med bruna detaljer. Det är utbyggt med ett rum mot trädgården, då blomsterverandan byggdes om till ett rum.
I Stinas barndom fanns det barn i nästan alla hus. De flesta av mödrarna var hemmafruar. Husen intill byggdes alla ungefär samtidigt under 1932 – 1933.
Bad och simning hörde till barnens nöjen. Bad-Pelle var bas på Ängbybadet. Ängby simsällskap anordnade simskola och simtävlingar.
Stinas granne och vän Ingegärd vann stora framgångar i simning. Hon blev svensk mästarinna och deltog i olympiaderna i Helsingfors och London. Ingegärd bor sedan 1954 i USA, men Stina och Ingegärd har fortfarande tät kontakt.
Vintertid såg Pelle till att det fanns skridskois på Judarnängen invid Färjestadsvägen och vid nuvarande idrottsplatsen (mittemot skogen med Kyrksjön) på Vultejusvägen. Där höll han en omklädningsstuga varm genom eldning. I den östra delen av Karsviks hage skötte han också kälkbackarna, både en liten och den stora. Det är ungefär desamma som finns där idag, dock är de idag inte ishala.
Man lekte i snåren bakom Tegnebyvägen mot ängen i Karsviks hage. Den äldre av stugorna där, Östergården, kallas för Gumman Burmans stuga och backen förbi huset, Gumman Burmans backe. Från Tacitusvägen och ner mot Tegnebyvägen var det roligt att åka kälke, men risken var stor att man, om man inte svängde hårt mot höger, stoppades av stenen på vänster sida. Där slogs många framtänder av! Stina visste också att berätta att det sades att där Åloppevägen nu går fram, låg gumman Burman och klappade sin tvätt.
Brännboll spelades på väg upp mot skogen från Tegnebyvägen, där bokarna nu växer. Man lekte också ofta på Judarnängen, gärna vid STORA stenen där och dungen därintill. Stenen syns inte längre, eftersom sly nu växt över den. Dungen var lämplig för kurragömma. Det var nära och lätt att komma dit, det var bara att gå hemfrån via Asmundsvägen och över Bergslagsvägen.
Var det snö, var det roligt med stora snöbollar där och – förstås – snögubbar i den mån man hann. Bilisterna var väl inte alltid så förtjusta, men de var å andra sidan rätt så få… Själva låg barnen bakom snövallen och bevakade.
På Judarnängen spelade vuxna varpa. Där arrangerades också turneringar och klubbar från andra delar av Stockholm deltog.
Under kriget var hela Karsviksängen fylld av vedtravar. Barnen gjorde kanor av lös bark. Barken var cirka 1 meter lång och lades omlott och blev därför bra för kanåkning, när det regnat, tack vare att de blev hala.
När spårvägen invigdes, satt man på vedtravarna utmed Bergslagsvägen med sina hemgjorda flaggor och vinkade till kungen och övriga resenärer.
Stina berättade också att Stig, som bodde snett mittemot PC Jersild, tillsammans med de andra barnen på Rökstensvägen gärna lekte i vad som kallades för Konsumskogen. Den ligger mellan Stolpevägen och Tempus, studenthemmen vid Åkeshov. Konsum hade en liten butik på Stolpevägen 21, där man sålde mjölk och bröd. En dåtida närbutik som idag är ombyggd till bostadshus.
Ängby Bio fanns i den byggnad som idag hyser Stefanskolan och ägs av SISAB, i hörnet av Tegnebyvägen och Vultejusvägen. Där visades bl a matinéfilmer för barn, som gärna köade för biljetter längs gatan. Bion försvann senare och Filadelfia kom istället.
Bibliotek fanns på nedre botten i Ängby skolas södra flygel. Det innehöll en vuxenavdelning och en skol- och barnavdelning.
Stina gick i Ängby skola alla år utom det sista, då hennes klass flyttades till den alldeles nybyggda Södra Ängby skola. Badkaren, som många minns från Norra Ängby skola, var små och trånga och inte några favoriter hos barnen. Det fanns en badbassäng – men alltid utan vatten. Det var ju kristider. Stina minns att vaktmästarens fru var ”badfröken”. I hennes regler ingick att man fick stå i rad bredvid badkaren och skrubba varandra på ryggen. Norr om Ängby skola fanns en köksträdgård och litet längre bort, där dagiset nu är, en festplats med dansbana.
Stinas skolgång och barndom präglades av kriget. Hon minns mycket tydligt krigsutbrottet i september 1939, då hennes föräldrar sade till henne att vara tyst, för att de skulle kunna lyssna på radion.
En annan händelse under krigsåren är när familjer - Stina tror det var någon gång 1939 eller 1940 - ombads ta om hand om finska krigsbarn på genomresa till sina svenska fosterhem. Stinas familj hämtade vid ett angivet klockslag två bröder från en buss på Ängby Torg. De fick mat och husrum över natten på Åloppevägen och sedan sattes de på bussen vid torget igen påföljande dag. Stina har många gånger undrat hur det gick för bröderna. Själv oroade hon sig också för sin egen del. Skulle hon också tvingas iväg i händelse av krig i Sverige? De små bröderna var 6 – 7 år.
Alla barn i Norra Ängby skola skulle vara beredda på evakuering och därför märka sin sängutrustning med hela sitt namn och visa upp den i skolan. Det här bidrog naturligen till barnens ängslan och oro.
Under kriget skulle alla försvara sitt land – det fanns inga undantag. Två personer på Åloppevägen var engagerade i civilförsvaret och skulle mobilisera de övriga boende. En av dessa var inte särskilt omtyckt av vare sina närmaste grannar eller övriga boende. Hon tvingade Stinas ensamstående och sjukliga mamma att delta i övningarna trots att hon visat upp läkarintyg. Den andra engagerade grannen tog detta till ”högre ort”, så det ordnade upp sig för Stinas mamma.
Vart hus skulle ha brandsläckare – ett kärl med handtag, handpump och slang med munstycke – och en svabb på långt skaft och hink. Utrustningen skulle inspekteras av någon av de engagerade personerna.
En god vän till Stinas pappa från Gotland och nära granne (här i Ängby) hjälpte Stinas mamma med mörkläggningen av huset. Han målade en skiva med vårdkasar, som sattes upp i blomsterrummet. Ute var det kallt men med skivan för fönstren hölls värmen inomhus kvar bättre. Kylan stängdes inte bara ute utan bilden gav även en känsla av vår. Övriga fönster avskärmades med svart papp och ute var gatubelysningen släckt.
Både Stina och Stig engagerade sig i West Side Club på Ängbygården fram till dess att de blev föräldrar. Det var spännande tider när huset vid Ängbyplan byggdes och roligt att Ängbygården inte enbart blev barndaghem utan även kom att bli en samlingsplats för ungdomar både från Ängby och andra delar av Stockholm. Första föreståndarparet, Gerhard och Jytte Müller, bodde i en lägenhet på övervåningen. Även Kalle Wiberg, som arbetade som gårdsföreståndare, bodde där med hustru Gun till dess att de fick tillökning. Då kom lägenheten att i stället övergå till ungdomsverksamheten. Andra föreståndare var Svenne Quwarsell och en man som kallades för Ville Vessla (Stina minns inte hans egentliga namn) och Stig Leander därefter 1956 – 1958. Engagemanget krävde närvaro varje kväll!
West Side Club ordnade danskvällar och spännande musiker som bl a Charlie Norman, Ove Lindh, Tova Carson, Robban Broberg bidrog till att West Side Club blev populär, vilket också bevisas av att polisen var tvungen kontrollera att källarlokalen inte besöktes av fler personer än vad som var tillåtet. I synnerhet som man gärna klättrade in via taket… Josef Fors, som bodde på Tegnebyvägen 41, var vaktmästare och hustomte.
På mellanplanet fanns ”snickarboa” – ett rum inrett med snickarbänkar för dem som ville slöjda. Snickarbänkarna användes även till annat. Då var det vävsal. Inte för stora golvvävstolar utan för vävning på vävstolen Lillstina. Sådana vävstolar spändes fast på snickarbänkarna med tvingar. Hej och hå! Dunk! Dunk! Skytteln gick fort! Men på fredagarna fanns där varken snickare eller väverskor, för då var det dans i källaren – och var skulle då cirka 200 ungdomar göra av sina kläder? Snickarboa fick bli garderob! Ställningar fästes i snickarbänkarna och krokar och nummerlappar på ställningarna. Två personer bakom bänkskivan i dörrhålet och absolut ordning och reda.
På ungdomsgården fanns olika klubbar, ”pingis” var mycket populärt med turneringar på andra ungdomsgårdar i förorterna, fotoklubb, matlagningsgrupper, ”tjejklubb” m fl.
I dagiset arbetade Karin Benedicks som föreståndare, först på deltid.
Stina minns också väl festplatsen invid Norra Ängby skola och att hon där hört bl a Gustaf Torrestad sjunga. På festplatsen fanns både dansbana och scen. Det var stånd för pilkastning och liknande nöjen vid midsommarfirande och i samband med uppträdanden. Scenen stog framför den stora stenen som ny ryms inom dagisets tomt.
Majbrasan tändes alltid mittemot festplatsen. Ängbykören sjöng och hälsade våren välkommen. Innanför det här området, på ängen, fanns en kur för varpaspel.
Vinter
Vid tretiden på morgonen värmdes tidningsplanens motorer på Bromma, när det var riktigt kallt. Det hördes då till Åloppevägen. Klockan fyra kunde man sova igen, då var motorerna uppvärmda, planen lastade och iväg.
När snön fallit, plogades Ängby av en stor träplog dragen av två hästar. En liten plog dragen av en häst fanns också för trottoarerna. När plogarna gjort sitt kom ”gubbarna” som skyfflade bort snön från entréerna (även vid garagen), men på Åloppevägen fanns i allmänhet endast en bred entré/infart. Garagens infart och port låg i allmänhet bredvid yttertrappan inne på gården. Dessutom fanns det oftast endast en bil per kvarter.
Huset eldades med kol eller koks. Mannarna som levererade med lastbil hade en tom jutesäck på huvudet som skydd för kol- och koksdamm. De slängde en säck i taget på axeln och hivade ner den genom fönstret i pannrummet. Kolet försvann under kriget och ersattes av koksbriketter. Flera gånger hände det att briketterna exploderade så att luckan i pannan flög upp. Man eldade också mycket med ved. När det blev möjligt att gå över till gaseldning, blev det både lättare och renare.
Butiker
Det stod en kiosk vid busshållplatsen på Bergslagsvägen. Den finns på bild i boken Norra Ängby - vår del av världen på sid 83. Senare, när kiosken var borta, fanns det en korvkiosk på motsatta sidan, i hörnet av Bergslagsvägen och Färjestadsvägen. Den besöktes ofta på hemväg från Ängbygården för att köpa ”en slang med halka” = korv med senap – bröd hade man ofta inte pengar till och ketchup fanns inte ännu.
Stina minns väl vilka butiker som fanns, där familjen brukade handla:
Vid Färjestadsvägen, som ligger i Södra Ängby, låg flera butiker i rad i det hus som ligger mittemot barnhemmet. Där handlade även många som bodde i Norra Ängby. Stinas familj var inte så ofta där. Närmast nuvarande tunnelbanespår låg en blomsteraffär, sedan bokhandel och sybehörsaffär (dessa två kan ha legat i omvänd ordning), hembageri, fiskaffär, Percy Luck, som sålde livsmedel, järn & färgbutik och längst bort, mot Karl Nordströms väg, fanns frisör.
Bokhandeln flyttade någon gång till huset där Ängby Bio låg. Där fanns också en restaurang i övervåningen. På gaveln av samma hus hade Bergne fotoateljé. Den drevs av paret Reijbrandt, som senare tog över verksamheten.
Vid Ängbyplan, i Norra Ängby, finns fortfarande en byggnad mellan dagiset och Bergslagsvägen, som idag är täckt med blå metallpanel. Den var då putsad liksom bion och dagiset och hade flera ingångar. Närmast dagiset, på gaveln i källaren, fanns en cykelverkstad. Där fanns också en skräddare som hette Ejdeskog med ingång från baksidan. Han flyttade senare till Ängby Torg. På gaveln var det cykelaffär. Med ingång från husets framsida, men en liten trappa upp till dörren, fanns färghandel (som också hade en bit av källaren). Mitt fram var en trappa med ingång till vänster till köttavdelningen, mitt i till mjölkavdelningen och till höger till speceriavdelningen. Till höger om detta låg en syberhörsaffär som drevs av en av systrarna Ring och under den, med ingång från gaveln vid Bergslagsvägen, fanns en skomakare.
Den andra systern Ring hade sybehörsaffär vid Ängby Torg.
Vid Ängby Torg fanns i Stinas barndom också i den längan som idag har adress Ängby Torg 16 (hörnet Vultejusvägen 34) herrfrisör i entréplanet, damfrisörska en halvtrappa upp, båda på gaveln med mangelutrymme i källaren därunder, läkarmottagning 1 tr upp och i andra änden av längan fanns cykelaffären, Nordhs, som då var en sport- och motoraffär. Nu finns Nordhs vid Runstensplan. I källarplanet fanns skomakare Carlsson. Skräddare Ejdeskog kom att flytta till det här huset också, från Ängbyplan. Tandläkare Rolf hade också sin mottagning här.
I längan med nuvarande Ängby Torg 14 - 2 fanns på gaveln ett café och en bosättningsaffär, som också var utlämningsställe för apoteksvaror innan det etablerades ett apotek vid Islandstorget. Bredvid bosättningsaffären fanns tobaksaffären vars ägarinna bodde på Egilsvägen, sybehörsaffären, fiskaffär, AB Dera (livsmedel) och järnaffären. AB Dera var en privat livsmedelsaffär. Konsumbutiker låg på andra sidan torget. Där var dörrar från gatan till de olika avdelningarna. Speceriaffären låg närmast Beckombergavägen, sedan kom köttavdelningen med gång mellan kött och speceri och sist mjölk. Konsum sålde in på femtiotalet manufakturvaror: t ex strumpor och kläder till barn, men inte sybehör. Efter Konsum låg på hörnan av längan postkontoret. På Vultejusvägen, i nr 26, bodde familjen Carlson, som hade glasmästeri i hemmet.
Övriga butiker Stina minns är färghandel och speceributik vid Runstensplan. Vid Islandstorget fanns Gullströms färg, där Meconomen är idag, dvs på Södra Ängby-sidan.
Vid Islandstorget fanns också Dr Borgström. Apotek kom att öppnas i samma fastighet närmare Bällstavägen, där nu en videobutik finns.
Odlingar
Det var vanligt att man odlade potatis, persilja och dill. Morötter gick inte så bra. I trädgården fanns också hallon och jordgubbar, plommon som Reine Claude och så Experimentalfältets sviskon, klarbär, moreller. Bland äpplen: klarastrakanäpple och gyllenkroksastrakan, köpt vid koloniträdgården invid Abrahamsberg. Ett Welty-äppelträd planterades av Stinas far 1939. Stenkyrkeäpplet sattes också. Stinas pappa var ju gotlänning och Stenkyrke, det är Gotland det. Vinbär och krusbär fanns förstås. Trädgårdsstadsföreningen hade trädklippare och skötte besprutningen av fruktträden. Ville man inte ha besprutning av träden, var man en ”parasit” gentemot grannarna (man sparade löss och ägg, som senare flyttade över till grannarnas träd, när besprutningen regnat bort). Fruktträden var vackra och trädgårdarna välskötta, en del fick utmärkelse av föreningen för sin fina trädgård.
Shersmin växte på tomten och en syrenberså stog snett emot glasverandan. En lönn fanns det och en hagtornshäck mot gatan och ligusterhäckar mot grannarna. Längs Åloppevägen står oxlar planterade, så också hos Stina.
Slotten
På Stora Ängby Gård, eller som man oftast säger: Ängby Slott, minns Stina att det funnits en vävstuga. Senare var där förläggning under kriget.
På Åkeshovs Slott var en tid hem för mentalsjuka. Senare var även det förläggning.
Stina har en rik källa Ängby-minnen att ösa ur – kanske får vi mer berättat….
Senast uppdaterad 26 mars 2013
__________________