I Sverige finns c:a 1700 riksintressen för kulturmiljövården, med syfte att spegla vår kulturs framväxt och variationsrikedom.
Som framgår av sammanfattningen ovan samverkar flera myndigheter vid urval, bedömning och beslut i ärenden gällande riksintressen. En fullständig redogörelse för ärendets gång blir därför tämligen snårig.
Att ett område är av riksintresse betyder att miljön är värd att skydda ur ett nationellt perspektiv. Ett område av riksintresse för kulturmiljövården är en kulturmiljö som har få eller inga motsvarigheter i regionen och landet. Den ska bland annat visa hur människan utnyttjat tillgängliga naturresurser, utvecklingen av samhället, näringsliv, sociala villkor, byggnadsskick och olika estetiska ideal.
Riksantikvarieämbetet har ansvar för att peka ut områden av riksintresse. De är mycket varierande till såväl storlek som kulturhistoriskt innehåll. Stommen för detta urval togs fram av länsmuseerna under vintern 1969-70. Den utgjorde grunden för det breddade urval som gjordes 1987, i samband med tillkomsten av naturresurslagen (NRL), då begreppet riksintresse fick en juridisk innebörd. Miljöbalken har övertagit Naturresurslagens (NRL) regler om utpekande av riksintressen. Naturresurslagens bestämmelser om områden av riksintresse har sålunda arbetats in i kapitel 3 och 4 i miljöbalken, som trädde i kraft 1 januari 1999.
I miljöbalkens fjärde kapitel namnges ett antal större områden - främst kust-, skärgårds- och fjällområden samt älvar, som har så stora natur- och kulturvärden att de i sin helhet är av riksintresse. Områdena i fråga får inte utsättas för exploatering som påtagligt skadar värdena. Ett sammandrag av relevanta delar av Miljöbalken, Plan- och Bygglagen resp. kommunens översiktsplan återfinns under de andra rubrikerna.
Senast uppdaterad 26 mars 2013
__________________