Norra Ängby - Sveriges New Orleans 

På 1950-talet var Bromma Stockholms-jazzens centrum. En vanlig lördagkväll tog hundratals ungdomar tunnelbanan från city till Ängbyplan, eller Färjestadsvägen som stationen hette på den tiden. Målet var den populära ungdomsgården Ängbygården.

 

Här berättar PeO Österholm - själv kornettist i bl a Poison Mixers - bördig från Nockeby,  om hur skolbandsjazzen fick sitt starka fäste på Ängbyplan. (Texten från Norra Ängby - vår del av världen, jubileumsbok, 2006.)

I källarplanet fanns en scen och ett stort dansgolv. De olika dixiebanden och New Orleansbanden runt stan slogs om att få spela här. Under ett helt decennium var West Side Club ett aktat namn bland de jazzintresserade. Strumpebandet spelar på Ängbygården – West Side Club hösten 1956

Klubben startades av ungdomsgårdens egen föreståndare Karl-Gösta Wigren. Året var 1949 – eller möjligen 1950. Traktens orkestrar behövde repetitionslokaler och Wigren blev tillfrågad om man fick använda ungdomsgården. Enligt Wigren var det tretton – fjorton olika orkestrar som repeterade i lokalerna. 

Eftersom Wigren själv var jazzintresserad sa han ja och mellan Wigren och musikerna uppstod ett förtroende. Det var då han fick idén att starta en klubb.

I samma veva startades Gazell Club i Gamla stan men det var nog många föräldrar som var tacksamma för att deras ungdomar inte vistades i rökiga och fuktiga källarlokaler i Gamla stan utan stannade i Norra Ängby. Gazell Club startades för övrigt av en Norra Ängbybo, John Engelbrekt, boendes på Beckombergavägen 100.

Uffe Bååths sextett

Inneklubbarna

Gazell Club och West Side Club blev de viktigaste jazzklubbarna för dåtidens skolungdom, ty det var mest sådana som lyssnade på jazz. West Side Club hade som mest 800 medlemmar och det kostade två kronor att komma in. Här spelade alla Stockholms främsta band, ända fram till 1959. Ofta avslutades föreställningarna med jam sessions – tillfällen då närvarande medlemmar ur andra band fick komma upp på scenen och spela tillsammans med det ordinarie bandet – frampå nattkröken. Jammet var en nog så viktig del av musicerandet och kunde ofta resultera i att bandmedlemmar flyttade till andra band. Detta gav säkerligen en musikalisk utveckling i banden.Också annan musik än jazz förekom, inte minst Skiffle, en stor fluga på 50-talet. Skiffle: sång på engelska – gärna med något folkloristiskt tema –  till gitarr/mandolin/fiol, gärna en hembyggd bas av en resväska och ett kvastskaft och tvättbräda i sättningen. Robbans Skiffle Group – en av de främsta skifflegrupperna – leddes av Robban – Robert Karl-Oskar – Broberg.

1959 tog det slut

Jazzen fick konkurrens av rocken - Tommy Steele och Elvis Presley. Men i Bromma fanns ett stort och genuint jazzintresse, som levde kvar. Olov Börjesson, elev i Blackebergs läroverk och boendes i Södra Ängby, startade jazzklubb på nytt i lokalerna, då under namnet Wergeland Street Jazz Club, uppkallad efter gatan där läroverket låg. Denna klubb blev dock kortvarig och stängde efter ett par år. Brommajazzen flyttade till Lillsjönäs Herrgård i Ulvsunda där en jazzklubb höll till under ytterligare fem år under olika namn.

Norra Ängby–musiker

Bromma var som sagt jazzens centrum och en hel del musiker växte upp i Norra Ängby. Den mest kände är Lars  »Sumpen« Sundbom - »jazzprästen« - som bodde vid Runstensplan. Under senare år har han varit kyrkoherde på Blidö där han arrangerat många jazzkonserter i kyrkan. 

Det var Sumpen som drog igång det hela i Norra Ängby. Han ledde flera olika band med Norra Ängby-tyngdpunkt. Det första hette Sumpens Stompers. Han är fortfarande mycket aktiv musiker och idag heter hans band Sumpens Jazzänglar. 

En av medlemmarna i Sumpens Stompers var trumslagaren Stig »Stickan« Lindwall, uppväxt på Grekfararvägen, en annan John-Erik Franzén, som spelade klarinett. Han bodde på två olika ställen i Norra Ängby – Beckombergavägen 198 och Hågavägen 31. 

– Vi bodde så nära varandra, i kvarteren runt Runstensplan, berättar John-Erik, konstnär och idag bosatt i Tomarp, Skåne. 

– Klubben på Tegnebyvägen var då inne på sluttampen men jag spelade där några gånger. Sumpen tog initativet till orkestern. Senare på 60-talet fick orkestern namnet New Orleans Crusaders. Jazzen låg i tiden, den surrade i luften. Musiken betydde allt och har blivit ett livslångt förhållande. Jag har fortsatt spela tills bara för några år sedan. Stig 

The Original Optimus Orchestra med Stickan Lindwall på trummor.

 – senare under lång tid musikaffärsinnehavare och leverantör av trumset och annat till spelsugna –  berättar i samma ordalag om den gyllene tiden.

 

– Vi försökte vara lite bohemer, rökte pipa, gick omkring i dufflar och försökte prata filosofi. I Södra Ängby var man lite snobbigare. När jag var liten var det lite fiendskap mellan Södra och Norra. Norra Ängby var då fortfarande mycket av ett arbetarklassområde. När vi skulle cykla till Ängbybadet hände det att vi blev jagade och överfallna av killar från Södra. 

Ulf Gripenholm – även han konstnär och idag boende i Vallentuna – spelade trummor. Han växte också upp nära Runstensplan, på Beckombergavägen 187, där hans föräldrar hade kaféet Beckagården. Han har fortsatt och spelar trummor än idag. 

– Jag rycktes också med av Sumpen men kom sedan att spela i Louisiana Syncopators, ett band med folk från andra ställen i Bromma, mest Nockeby.

Förebilder

Den musikaliska förebilden för musikerna i Norra Ängby var inte – som man lätt kunde tro – Louis Armstrong utan en annan trumpetare: Bunk Johnson, samt klarinettisten Georg Lewis, båda kända musiker från New Orleans. Dessa stod för och utövade den så kallade revivaljazzen, den som Norra Ängbymusikerna ansåg mera utsprunglig och genuin. Förutom jazzklubben på Tegnebyvägen fanns inga speltillfällen på hemmaplan.

– Kanske på privata fester, minns Stig Lindwall. Man anlitades i stället på andras jazzställen runt om i Stockholm. Vi spelade överallt, i alla möjliga sammanhang.

Många musiker har under åren som följde besökt jazzens huvudstad New Orleans och dessutom spelat med New Orleansmusiker som besökt Stockholm. Ingen av de nämda musikerna bor kvar i Norra Ängby men alla har fortfarande kontakt och planer finns alltid att träffas igen. Intresset för den gamla jazzen finns kvar.