Anteckningar gjorda av Birgitta Slite-Holmgren efter samtal med Åke Blomqvist i mars 2009
Pjäxor inomhus!
Åke flyttade 1973 åter in i sitt föräldrahem på Bällstavägen 245 i Norra Ängby. Han är född 1931 i Stockholm och flyttade till Ängby i sjuårsåldern. Föräldrarna byggde huset och 1938 gick flytten från stan. Man flyttade, som många andra, in så fort det överhuvudtaget gick att bo i huset, men färdigt var det inte. Den första tiden fanns inte dagligt varmvatten, men tvättstuga och badrum med pannmur underlättade livet. Dessutom fanns bad i skolan.
Det kändes som om man bodde där sta´n tog slut: efter Råcksta Gård, där man köpte mjölk, lyste inga gatulyktor.
Bland grannarna fanns snickare (som far), målare, spårvägare, poliser och bland kvinnorna nästan uteslutande hemmafruar.
När kriget bröt ut, kom det att sätta prägel på nybyggarnas liv. Åke minns sin och andra barns oro.
Det blev ont om koks sedan fartyg med kokslaster torpederats och därför fick barnen kokslov, dvs skolan stängdes, då det inte gick att hålla den varm. Hemma kunde det då också vara så kallt att Åke fick lov att bära sina pjäxor inomhus! Det lades upp vedtravsförråd längs med gatorna i Ängby, t ex längs Bergslagsvägen. Man hade muffar och vantar för värme, men det var inte alltid pjäxorna höll en hel vinter om det var mycket väta.
Under den varma årstiden odlades markerna upp för att man skulle kunna hålla så goda förråd som möjligt. På tomterna odlades nyttoväxter. Förutom att den egna täppan togs i anspråk, odlades öven öppna ytor utanför tomterna med bl a potatis, t. ex under under kraftledningarna vid Bällstavägen. Kurser i hushållning hölls vid dansbanan vid (Norra) Ängby skola. Åke minns att det fanns hem, där man höll kaniner. Man plockade nypon, blåbär, svamp. Det konserverades. Äpplen förvarades inlindade i papper på vinden. I trädgårdsstadsföreningens regi hade dessförinnan för maximal skörd alla frukträd sprutats i området. Åke minns namnen på tre män som skötte det arbetet: herrarna Jernberg, Tranerud och Lövkvist. Man sprutade carbolineum vår och vinter. Om man rökte, fick man färre kaffekuponger. Därför fanns i odlingarna också cikoria – för kaffesurrogat.
Det var tungt att lyssna på radions nyhetssändningar och med mörkläggningarna. Civilförsvarsövningarna bidrog också till förstämning. Åke minns bårar och mitellor (de senare verkade vara lösningen på alla problem!).
Militärer syntes i Ängby, eftersom det fanns förläggningar inom området. Artellerister fanns på Åkeshovs slott, i Blackeberg och på närliggande Ängby slott, där befälet huserade. Där fanns också ladugårdar, där hästarna fick vara liksom i nuvarande Björklunds hage. Övningarna hölls på dagarna på Järvafältet och sedan kom man åter i kolonn längs Bällstavägen.
Krigstidens flygplan bjöd pojkarna på spänning. Vilka syner och vilka ljud! Dels hördes planen över Ängby, t ex när bl a Mosquitos varmkördes. De planen var byggda av formpressat trä och kördes ofta på natten. Åke tror att de flög mot Skottland över tyskockuperat Norge med kullager, som var en bristvara för engelsmännen. Dels kunde man klättra upp på vinden och genom den öppna vindsluckan spana på planen, om man inte tog sig till flygplatstrakten och ”flygarberget”. Där fanns Liberatorplan, Lockhead Lightning med kulhål och ett Messerschmidt-plan som nödlandade en gång. Det sades att det skulle ha hämtats av Sovjet för kopiering. Övriga plan var J 8, J 9, J 11, J 22 och B17. J 22 monterades på Lintavägen vid flygplatsen och var sedan stationerade på F8 i Barkarby. Från Bromma flög efter krigsslutet också Vampireplan. Åke minns en olycka med en J28 Vampire, som störtade in i en fabrik vid Ulvsundavägen. Piloten omkom men mirakulöst klarade sig alla åskadarna som var på fabrikstaket.
Till slut kom fredsslutet med glädjen på Kungsgatan i stan.
Åke fick tillbringa del av sommarloven på internat i Orsa och Holen, senare i Hedemora. Många barn kom dit magra, men man fick mat med ägg och grädde och åt upp sig tack vare goda insatser från bondkvinnor på trakten.
Nära Ängby fanns också barn som hade det svårt. Det bodde föräldralösa i ett hem i Blackeberg, där sträng disciplin rådde. De barnen gick i Ängby Skola och var klädda i speciella kläder. Senare under 40-talet upphörde hemmet och kom att bli Blackebergs Sjukhus. Barnen adopterades, tror Åke.
Skolan
Åke gick i (Norra) Ängby Skola. Skolkök fanns vid Brommaplan. Till Ängbyskolan kom barn från Hässelby för att lära sig simma. Från badet minns Åke tvagningen: hur man skulle tvätta höger arm, vänster arm etc i särskild ordning och efteråt leddes alla barnen runt i bassängen av vaktmästarens fru. Där var cirka 20 barn åt gången och man var nog innerst tacksam – det var inte alla som hade varmt vatten hemma.
Fritid
Förutom flygspaningen minns Åke skidåkning – det fanns mycket snö – och cykling. Det gällde att däcken höll, det var länge ont om dem. Man kunde cykla till festplatsen vid skolan, till Ulvarna (fotbollsklubben vid Lillsjönäs), Hässelby Strandbad och till Skansen. Man lekte i skogen bakom skolan. Skogvaktare hjälpte pojkarna att göra pilbågar av ene, men pojkarna kände att de fick lov att akta sig för skogvaktarna. Åke tyckte om hararna, igelkottarna och rådjuren – fast de senare fanns inte i början. Badade gjorde man i Kyrksjön, där en flotte fanns en bit ut i sjön, Kanaan och vid Ängbybadet, där Bad-Pelle lärde barn simma. En tid fanns också ett badhus (dit man fick betala inträde) åt Spångavägen till med inomhusbassäng. Det brändes tyvärr ned.
I hörnet av Tegnebyvägen och Vultejusvägen, där SISAB, Skolfastigheter i Stockholm AB nu hyr ut lokaler till Stefansskolan, låg Ängby Bio och en servering. För att se en matinéföreställning fick man betala 35 öre. Åke tappade en gång 10 av de örena…Då köpte han godis för de 25 öre som blev kvar och smet sedan in! Man gick också på Alviks Bio vid Kommunalhuset i Alvik. Den bioentrén leder idag in till Alviks Måleri.
Beckomberga Sjukhus
Konstnären Sascha Bolin såg Åke ofta när denne vistades på Beckomberga. Sascha Bolin målade tavlor med brommamotiv och Åke berättar att en hel trapphall på sjukhuset varit dekorerad med Sascha Bolins verk. Barnen fascinerades av hans sätt att cykla eftersom han klev på cykeln bakifrån klädd i lång rock och slokande hög hatt.
När Åke senare kom att arbeta i färgaffären vid Runstensplan mötte han Sascha Bolin som kund. Han handlade färg och krämer.
Grindarna till sjukhuset var låsta på den tiden och genom grindarna kom man enbart in eller ut om man hade passérkort. Bussen, 68:an, vände vid grindarna och på deras vänstra sida låg en kiosk.
Tidens syn på patienterna blev också barnens. Patienterna var klädda i plagg som närmast är att likna vid randiga pyjamaser. När därför fem – sex ”säkra” personer med vårdare släpptes ut på promenad i omliggande kvarter tittades det och barnen var ibland rädda trots att de promenerande var ofarliga.
Färghandeln
Inför ett skurlov föreslog Åkes mamma att han skulle höra sig för hos färghandlaren vid Runstensplan om s k skubb. Så började Åkes färghandlarkarriär. I samband med lov och efter skoltid kom Åke att köra ut varor per cykel till kunder i närområdet. Förtjänsten kunde gå upp till 10 kr per vecka. Åke fick också lära sig blanda färg och efter militärtjänstgöringen blev färghandeln Åkes arbetsplats. Åke tog över rörelsen 1969 och drev den till 1985.
Trots att Ängby hade flera färgaffärer gick affärerna bra. Husen skulle målas och man sålde förutom linolja, terpentin och pigment (som man inte behövde kuponger för) tvättmedel, tvål, rödsprit bl a. Man sålde också ljus, parfymer och puder etc, kemikalier som lutpulver, bruna burkar med bikarbonat, sötmandel och peppar och förstås DDT och diverse syror. Allt i lös vikt.
Ett tillskott till ekonomin i hushållen var de s k brännvinspengarna i husen så länge motboken fanns. Men idkade helt enkelt byteshandel.
Det var tydligt att man i början inte fick välja vilka kulörer som helst på sina stugor. Det var vanligt att man målade väggarna vita med oxidröda eller gröna fönsterbågar. Ljusa gula och ljusa gröna kulörer var också vanliga. Inga kraftigare kulörer och inte alls blåa färger.
Övriga butiker
Vid Runstensplan fanns Sten Sture, konditori och bageri, på hörnan av längan, mot Bällstavägen. Sedan kom, berättar Åke, tobaksaffären, Färg Larsson (som butiken alltså hette!), Ekwalls Speceriaffär, Köttaffären (ägd av hr Wahlström), fiskaffären Kronlaxen, järnaffär och sybehörsbutik. Där har också funnits frisör, damfrisörska och guldsmed.
Konsum hade mjölkaffär och chark. Mjölkaffären hade öppet en timme om söndagarna. Konsum fanns i cykelaffärens lokaler i den separata byggnaden mittemot längan.
I parken däromkring grävdes ett skyddsrum med dörrar i var ände.
Vid Ängby torg minns Åke järn & färg, Deras livsmedelsbutik, tobaks- och godisaffär (sträng dam, när man handlade godis!) och en bosättningsaffär. Bosättningsaffären var nederlag för Apoteket Domherren. Dessa butiker låg i den västra längan och är uppräknade från Beckombergavägen. Mittemot denna länga låg Konsum och Posten.
Vid Islandstorget fanns Gullströms Järn & Färg, butiksägaren ägde huset butiken låg i. Ett konditori fanns där lampaffären senare legat, med stora fönster mot Bergslagsvägen.
Vid Färjestadsvägen fanns bokhandel.
Vid Zornvägen fanns både Konsum och färghandel.
Vid Spångavägen fanns Konsum på var sida och mittemot låg Ställby Färg i en K-märkt fastighet.
Vid Bromma Kyrka fanns ett konditori i en hörnvilla. Och Beckagårdens konditor låg i en hörna på väg mot Beckomberga Sjukhus.
I alla butiker såldes länge varor, mjölk t ex, i lös vikt.
Ovanstående är en redogörelse baserad på Åkes berättelse. Tidsangivelser saknas, men det mest härrör sig, när inte annat anges, till tiden för Åkes uppväxt i Norra Ängby.
Senast uppdaterad 26 mars 2013
__________________